FRANS MTCHAEL FRANZÉN.
Född d. 9 Febr. 1772. Th. D:r; Biskop i Hernösands Stift; En af de Aderton i Svenska Akademien och i 10 år Akademiens Sekreterare; Kommendör m. st. k. af K. N. O.; Ledamot af K. W. A. och af K. W. H. o. A. A. Död d. 14 Aug. 1847.
Åts. FRANS. MICHAEL. FRANZEN. Hufvudet, v. s. Vid nedra kanten: nat. ix. febr. mdcclxxii. — Under bilden: c m m.
Fråns. HIS AMOR UNUS. Religionen, en beslöjad qvinna, sittande med kors i högra handen, hvilar den venstra på en bok (bibeln) liggande på ett altare; Skaldekonsten, en lagerkransad qvinna, stående med ett plectrum i venstra handen, stöder sin lyra på samma altare. — På marken: m.
Diam. 14 lin. (11 stor!.). Grav. 1836 af C. M. Mellgren för hans serie af minnespenningar öfver utmärkta Svenska vetenskapsmän, skalder och konstnärer. — K. Mk. o. B-n i silfver.
Franzén var Bibliothekarie och Professor i litterärhistoria, derefter Professor i historia och praktisk filosofi vid Åbo Universitet och tillika Pastor i Pemar. Efter Finlands afträdande till Ryssland öfverflyttade han 1810 till Sverige och blef här Kyrkoherde, först i Kumla pastorat i Nerike, sedan i Clara församling i Stockholm, och slutligen (1831) Biskop i Hernösands stift. Hans intagande lyriska ungdomsdikter och den vackra sången öfver Creutz väckte allmän beundran och beredde honom tidigt utmärkelser af Svenska Akademien, der han 1808 invaldes efter Gyllenborg och 1824 efter Rosenstein mottog sekreterareplatsen, hvilken lemnades 1834, då biskopsstolen tillträddes. Hans Minnesteckningar i denna Akademis Handlingar (1812—1844), hans predikningar och öfriga skrifter i obunden stil och ännu mera hans älskliga dikter, till en del omfattande historiska ämnen, hans fromma psalmer, häfda hans rätt till ett af de främsta rummen bland Svenska författare. Det poetiska sinnet bibehöll hos honom under mer än ett hälft århundrade oförminskad värma. Det var en aldrig slocknande eld, som brann, utan häftiga utbrott, utan raketsprång, men med stilla, klar låga, upplysande, renande, förskönande hvarje föremål den berörde. Äfven det alldagliga, det prosaiska tog under hans hand förädlad, poetisk gestalt. Icke ens ålderdomen och dess bräckligheter mäktade förstumma hans lyra. Ännu i sista stund iklädde sig hans dödstankar och evighetsförhoppningar diktens språk.
