12
veta att han skulle sackat utför redan efter »Röda Rummet»: då var han ännu konstnär, men det »har han tyvärr sedan dess lagt bort». Och sen upptas åter som om ingenting passerat den panegyriska exposén av skärgårdsnovellerna ända fram till »Fagervik och Skamsund»! Jag förbigår helst det rysliga och fantastiska ljus, i vilket Strindberg ser Levertin, men att hans misstänksamma och lätt förbittrade natur måste betrakta Levertin som fiende och att denne sårat honom på det ömtåligaste i hans senare produktion och religiöst mystiska livsåskådning, kunna vi klart inse.
Det är i korthet mer sammansatta och djupare motiv än rena »avundsjukan» — ett av de små själarnas lögnord, varmed de förenkla världen för sig — som ligga till grund för Strindbergs angrepp på 90-talet. Han har känt sig orättvist behandlad. Han har också varit det med och utan de ledandes förskyllan. Och medan Strindberg ensam i främmande land gick till mötes nya öden och kriser och kämpade igenom sin tyngsta strid, så drog 90-talismen här hemma fram under flygande fanor och klingande spel och erövrade nationens gunst.
Denna framställning av Strindbergs betydelse
som nydanare i vår litteratur är säkerligen det
bästa, som om den saken blivit sagt här hemma
sedan Ola Hansson skrev sin utmärkta
Strindbergsessay (i »Das junge Skandinavien»). Men i
sitt ovan citerade uttalande har d:r Landqvist
också berört ett kapitel, som torde vara det
mörkaste i den svenska litteraturhistorien under
det gångna halvseklet: — den svenska och en-