kannerligen den Levertinska kritikens hållning gent emot Strindberg. När man har varit med om att åse det smädelsens stenregn, varmed Strindberg oavbrutet överöstes under åttiotalet, och när man sedermera fått bevittnat det skamliga mullvadsarbete, som det Levertinska kotteriet iscensatt mot hans produktion, så förvånas man blott över att den store diktaren ej drivits till den oläkliga förbittringens tystnad. Och då man nu får uppleva att de Levertinska traditionerna allt jämt upprätthållas, icke blott av herr Heidenstams betjänt och trotjänare, Böök, utan också av hans vän och vapenbroder Per Hallström, så frågar man sig till sist, om det dock ej vore på tiden, att något närmare skärskåda det sätt, varpå nittiotalets renässansmänniskor ansett sig kunna och böra behandla August Strindberg. En sådan skärskådning synes så mycket mera motiverad, som Levertins artiklar mot Strindberg för kort tid sedan utgivits i samlad följd och utan att den onämnde utgivaren i dessa recensioner ansett sig böra företa strykningar av det slag, som faktiskt ägt rum i åtminstone en av samlingens övriga polemiska uppsatser. Samtidigt erbjuder sig då ett osökt tillfälle att i förbigående belysa halten av den Levertinska kulturåskådningen, med vilken man alltjämt i vida kretsar driver en skäligen enfaldig avgudadyrkan, och som avslutning på artikel-
