flödande recensioner åt snart sagt varje debutant som på de sista tjugo åren uppträtt i Sverge — man finner i »Svensk litteratur» bland annat utförliga recensioner av herrar Nordlings och Klinckowströms poetiska alster — denna samvetsgranne kritiker har icke haft ett ord att säga om Frödings produktion, så länge denna var livskraftig och frisk; varken »Guitarr och dragharmonika» eller »Nya dikter», eller »Stänk och flikar», eller »Nytt och gammalt» har av Levertin hedrats med något som helst omnämnande — direkt. Först när Fröding utger den märkliga samlingen »Gralstänk», som jämte sidor fyllda av den skäraste poesi och djupsinnig, äkta germansk spekulation, även rymmer en del lätt anfäktbara bizzarrerier, först då anser Levertin tiden vara mogen för att ingripa. Då träder han fram och komplimenterar Fröding för hans »formella mästerskap», vilket »är så obegränsat, att han skulle kunna sätta adresskalendern eller multiplikationstabellen i verser, som klingade briljant och kanske också — jag tror det nästan — kunde verka lustigt och poetiskt». Då klargör han för Frödings naiva beundrare att det i själva verket är »den formella utgångspunkten, den rent språkliga inspirationen, ur vilken ett flertal av Frödings mest utomordentliga sånger spirat», och som bevis på denna sats avtrycker han sedan en
