Direkt nämligen. Indirekt, men för övrigt tydligt nog har han däremot i essayn om Heidenstam (intagen i samlingen »Diktare och drömmare») sökt att nedsätta Frödings diktning, vars popularitet säges bero därpå, att »det hos den läsande allmänheten i alla länder, och ej minst i vårt goda Sverge, finns en avgjord fallenhet för enkla själstillstånd, onyanserade stämningar, klart och grunt tankeliv utan kulturens brytningar och den inre meditationens källdjup. Publiken föredrar avgjort en populär form, fallande in i örat med gatmelodiens eller folkvisans lätthet, framför en verskonst, som eftersträvar invecklad orkestrering och rik kontrapunkt». Efter ett utfall mot Strindbergs »Giftas», som utdömes på grund av sin banala »naturmoral» och »sina gränslöst tarvliga, etiska ideal (obs. kommat!) återknytes så den ursprungliga tråden genom påpekandet att »Jairi dotters historia är mer invecklad än skalden Wennerboms». Huru nobelt och verkningsfullt är det icke att låta skalden Wennerbom symbolisera Frödings diktning!
Kampanjen mot Ola Hansson föres efter samma principer. Hela den mäktiga, underbart rika produktion, som Ola Hansson får till stånd under sjuårsperioden 1890—97, synes icke existera för Levertin; varken de rent skönlitterära verken: Ung Ofegs visor, Kärlekens trångmål,
