atticism än de båda sista arbetena av de litterära makarna skänka oss, borde man dock kunna begära.
Därpå framställas med mycken bredd och viktighet några ganska löst funderade anmärkningar mot Ola Hanssons raspsykologi, och så erkännes till sist att boken trots allt »rymmer studier av både innehåll och glans»: studierna över Böcklin förklaras vara »mycket lyckade, och för övrigt möta här och var, mitt bland det myckna bullret av den föregivna mystiska psykologins malm och bjällror, stycken av djup och poesi, där den ursprungliga, fint kännande skald som Hansson varit, röjer sitt eljes alltför dolda incognito». Varpå det fastslås att »det sista intrycket av hans bok blir också rätt vemodigt», enär »man undrar över att hans konstnärsöra kunnat förlora så mycket av sitt gehör».
Denna begravningsstämning med sin pose av ädelmodigt deltagande och vemodigt beklagande gör sig ännu starkare gällande i den recension som Levertin — efter en fyraårig paus — ansett sig böra ägna åt Ola Hanssons år 1901 utgivna »Dikter på vers och prosa». Här låter det på följande sätt:
Det är med ett egendomligt vemod, man läser Ola Hanssons diktsamling. Den gömmer inom sig så mycket förgånget — den har en höstlig, melankolisk stämning av
