20
efterskörd. Här möter oss en lyriker, vilkens ursprungligt fina, ömtåliga sång förhållandenas makt och den egna viljan mer och mer gjort förstämd och låtit tystna. — — — Det är, som talade i denna diktsamling en gengångare från något dött och förflutet, och dubbelt svårmodigt beröra så de fåtaliga poemen med deras anda av allt mer sällan känd (!) frid och söndagsstillhet.
Men det är icke blott i fråga om stämningen över det hela, som Ola Hansson i dessa sista verser förefaller som en främling för sig själv och andra. Man känner på något vis, att tiden gått förbi honom. Hans skildringsart har fått något, som verkar med nyligen avlagda moders pinsamhet, och språksinnet har hos den så länge landsflyktige mist ej så litet av sin finhet och säkerhet.
Efter denna finkänsliga likpredikan, som fortsättes på flera sidor, är Levertin glad över att man efter så förolyckade diktprov som de anförda kan citera så sällsynt vackra som följande »höstverser», varefter han tillägger: »Och lika mycket som dessa utsökt vackra, som höstfjärilar verkande strofer hava av oktober (!), lika mycket hava andra av dikterna av sommarnattens värme och vintermorgonens snöfriskhet». Och så följer avslutningen, som med ett slag belyser hela Ola Hanssons poetiska armod:
Till dessa verser som omfatta hela den långa perioden mellan 1884-1901 och som dock ej ensamt kunde fylla en volym, äro lagda en del prosaskisser, vilkas egenskap av att vara »poem på prosa» stundom är mycket tvivel-
