Hoppa till innehållet

Sida:B Lidforss August Strindberg 1910.pdf/26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

24

tillbaka i tiden, att man saklöst tror sig kunna lämna den ur räkningen; därpå ledes det i bevis, att den begåvade författaren efter dessa glänsande ungdomsalster tyvärr alltjämt sackat utför, tills det slutligen ingenting blivit kvar av den diktare, som en gång lovade så mycket, men vid vars — mänskligt att döma — för tidigt öppnade grav man erfar en känsla av vemod och besvikenhet …

Med en grundlighet, som annars sällan plägar utmärka Levertins alster, utspinnes denna tankegång redan i den essay, som finnes intagen i samlingen »Diktare och Drömmare» och som sålunda härrör från åren 1897—98. Här skildras Strindbergs utveckling utför på följande sätt:

Kastar man en blick tillbaka på hans verk, är en utveckling från rent konstnärliga syften till andra intressen lätt skönjbar. Mest poet — och intet annat var säkerligen det unga upproriska geni, som skrev Mäster Olof, svenska litteraturens yppersta historiska drama, med dess flammande bitterhet över avfallet inför livet och kompromissen med verkligheten. Svärmiska och snillrika tjugoårs sårade idealitet är känslobotten för detta mästerverk, som varje år skulle gå över våra scener, för att var ny åldersklass, som drar ut i världen, skulle höra dess beska lära.

Redan mindre uteslutande poet, men ännu artist ut i fingertopparna, var den trettioårige, allvarlige man, som i Röda Rummet med strängare panna gjorde om Mäster Olofs ungdomsuppgörelse och omsatte sin besvikenhet till den mest lysande och blodiga satir, vårt sekels svenska