vitterhet känner. Men härefter börjar redan — om man ser Strindbergs utveckling i fågelperspektiv och blott stannar vid milstenarna i hans produktion — den process, som av skalden gör en resonnör, i vilkens händer till sist poesiens sommarväxter visa lust att vissna. Konstnärsdriften ersättes av journalistens otåliga håg att ständigt tala med, att debattera, polemisera, att skriva broschyrer och stridsskrifter i stället för litteratur. Objektivet sättes så nära verkligheten, att ingen konstnärlig bild kan uppstå. Strindbergs ord få allt mer av dagsintressets passionerade men kortlivade intensitet, allt mindre av den samlade och besparade glöd, som giver en bok det organiska konstverketssäkra livslängd.
Därpå konstaterar Levertin, att »många av hans verk från ’Giftastiden’ redan verka som förlegade tidningar», så får »Fadern» en judaskyss (»svenska litteraturens yppersta modärna drama, så stort i sin orimlighet, så överväldigande i sin brustenhet»), och till sist fastslås det att:
Slutpunkten i denna utvecklings gång betecknar den sällsamma boken I havsbandet, denna, trots sina löjligheter, gripande skildring av katastrofen, genom vilken resonnören Strindberg dödar poeten Strindberg. Allt sedan dess är det — han har själv betonat det — forskaren, som talar till oss för att vinna oss med nya rön och nya. hypoteser, för att rycka oss ur den vidskepelse för vetenskapen och dess lärda fördomar, som synas Strindberg mer meningslösa än det sociala livets.
Det är sålunda, fortsätter Levertin, med Strindberg såsom forskare man numera egentligen har
