Och märk sedan de olika leden i denna bevisföring: »Mäster Olofs» författare är poet, »Röda Rummets» skapare är »ännu artist ut i fingertopparne», men »härefter börjar den process, som av skalden gör en resonnör» och som »når sin slutpunkt i den sällsamma boken ’I Havsbandet’, denna, trots sina löjligheter, gripande skildring av katastrofen, genom vilken resonnören Strindberg dödar poeten Strindberg». Men som sagt, »det är rätt, det är nobelt» att skalden upphör att poetisera — när han blivit poetiskt impotent.
En smula genant för den storsinte liktalaren måste det dock ha varit då Strindberg, ungefär samtidigt med att ovanstående nekrolog trycktes i bokform, framträder med det gripande dramat »Till Damaskus», och våren 1899, alltså redan innan ett år förgått, riktar vår litteratur med två så utsökta mästerverk som »Advent» och »Brott och brott». Det är nu ganska intressant att ge akt på Levertins taktik under denna för honom ganska prekära situation. Dramat »Till Damaskus» förbigår han med tystnad, men med desto större intensitet kastar han sig över »Advent». Detta skådespel förklaras av Levertin »höra till det mest motbjudande som Strindberg någonsin skrivit» (då kan man förstå!); det är »en ren uppbyggelseskrift», dess syfte är »enbart moraliserande», dess »barnidyller enbart oäkta och