26
att sysselsätta sig, och därpå framläggas klara och bindande bevis för att den som diktare döde mannens forskning är dödfödd — ingenting vidare. Det är hårda ord, kan det tyckas, men nu uppenbarar sig Levertins ridderliga sinnelag i all sin glans, då han skriver följande minnesvärda rader:
Man kan beklaga, att han lämnat ett verkningsfält, som utan ringaste tvivel passade honom oändligt mer, men man måste på samma gång beundra en man, vilken följer sin genius utan en baktanke. Han var ej konstnär längre än han kände det inre behovet att vara det, och lika osjälviskt låter han för forskningens egen skull åren gå i laboratoriet. Hade han velat göra skärgårdspoesi och öden och äventyr på cliché, nog hade han kunnat. Men hans produkter hava aldrig varit viljetvång vid skrivbordet, men alltid de inre utbrotten hos en man, som måste ropa ut sitt ord. Det är rätt och det är nobelt, att han stänger dörrarna till det tempel han byggt, den dag han själv ej längre känner andakt därinne — — Och hur många hava trots allt ristat in sitt namn å den svenska poesiens minnessten som han?
Uppriktigt sagt tror jag att man får leta ett gott stycke i vår litteratur för att finna ett mot stycke till denna vidriga fariséism, som inte blygs att framställa en genial och i sin fulla kraft stående skald som litterär självmördare och sedan komplimenterar honom för att han haft nog takt att göra slut på en existens, som icke höll måttet.