en storartat begåvad, snillrik, även i sina förirringar intressant man, men vilkens andliga karaktär icke hållit måttet».
De anförda proven må vara nog för att belysa arten av den Levertinska krigföringen emot Strindberg. Kritikern nöjer sig, som man ser, icke med en rent litterär avrättning, utan går på det mest hänsynslösa sätt in på skaldens personlighet, hans karaktär som enskild man, hans hjärta, »där ondskan och hatet övervuxit allt annat!». Det motbjudande i hela detta spektakel ökas ytterligare därigenom att Levertin hela tiden med en fariséisk självbelåtenhet framställer sin egen person som representant för en högre kultur, ja rent av för en högre mänskotyp. »Finkänsliga sinnen ryggade tillbaka för dessa andliga våldstäcktsförsök» heter det i essayn över Böcklin, och gent emot Strindberg går denna finkänslighet i skyhöga vågor. »Den tystnadens blygsel, som han själv ej ett ögonblick tycks känna, den erfar läsaren för hans räkning», heter det på tal om »Inferno»; »hur längtar man icke efter ett andetag ren luft och en blick ur ett normalt mänskoöga under denna långa pinsamma blandning av hat och galenskap! Man känner sig nästan förnedrad blott av att vara vittne till dessa uppträden» — sådant är Levertins huvudintryck av »Dödsdansen». Under läsningen av »Vid högre
