32
rätt» kan Levertin omöjligt »komma ifrån en dunkel leda, en känsla av saknad eller fri flykt och ren blå eter». Det var med tanke på dessa ständigt upprepade nödrop, som en svensk författare en gång yttrade: är det inte underligt, att varje gång vår störste författare ger ut ett mästerverk, rusar denne judiske man fram och skriker att han blyges, att han känner sig förnedrad, att han längtar efter fri flykt och blå eter … Och svenskarne applådera honom och vända ryggen åt sin store diktare! Oh, die dummen Schweden!
*
Då jag i det föregående bestridit riktigheten
av den Levertinska uppskattningen av Strindbergs
författarskap, har jag naturligtvis varit
fullt medveten om det subjektiva momentets
betydelse vid all estetisk värdering, och
misströstar naturligtvis på förhand om att på denna
punkt kunna prestera en vetenskapligt bindande
bevisföring. Men jag skulle vilja råda läsaren
att som kontrollexperiment själv läsa om
exempelvis »Advent» eller »Döddansen», och sedan
ta kännedom om den kritik, som Levertin bestått
dessa dramer: han skall då säkerligen finna att
