det här icke är fråga om sådana meningsskiljaktigheter som falla inom den individuella smakens variationsområde, utan det föreligger en tendentiös omvärdering av det slag, som betänkligt närmar sig rubriken vrängda framställningar till allmänhetens förvillande. Och att det bland de motiv, som varit avgörande för kritikern Levertins hållning gent emot Strindberg, även ingått en betydande portion av personlig ovilja, därom kan ingen, som utan förutfattad mening granskar de föreliggande aktstyckena, vara i tvivelsmål. Redan det sätt, varpå för Levertin alla vägar bära till Rom, när det gäller att få säga Strindberg obehagligheter, är mycket betecknande för hans viljeriktning härvidlag. I recensionen av »Studier och meditationer» förklaras Hans Larsson ha gjort sig skyldig till »en sällsam naivitet», därför att han tagit på allvar »August Strindbergs havsiga bokhandelsverk Svenska folket». Hellen Lindgren får uppbära klander för att han velat förklara Strindbergs utveckling psykologiskt utan att vederbörligen framhäva »den tankens ytlighet som snurrar kompassen runt utan att allvarligt stanna i något väderstreck». I essayen över Huysmans, som är skriven senast 1898, heter det att Strindberg uppställt förfulningen som sanningskriterium och »med ett enfant terribles frispråkighet» utropat detta i en av sina dikter: