suggererande kraft på en stor del av den ungdom, som i Levertin dyrkar icke blott skalden och essayisten utan också språkkonstnären. Att en hel rad av våra yngre skribenter — jag säger avsiktligt skribenter och inte diktare — skriver en svenska, som i stort sett måste betecknas som korrumperad, har utan tvivel ytterst sin grund i den osäkerhet, varmed Levertin, deras stilistiska föresyn, behandlar svenska språket. Hans framställning vimlar av osvenska vändningar, befängda ordsammanställningar och av konstruktionsfel, som en skolpojke skulle förstå att undvika. Ett par exempel, gripna ur högen, må tjäna som bevis.
I recensionen av Laura Marholms bok »Till kvinnans psykologi» vill Levertin ha sagt, att om också förlaget kunnat låta det dåliga språket gå på författarinnans räkning, så hade dock aldrig skildringen av fru Malling bort få lämna pressen. Detta får i Levertins formulering följande lydelse:
Om det förlag, från vilket boken kommit, kunnat låta passera på författarinnans räkning ett språk, som står det mesopotamiska långt närmare än det svenska, aldrig hade något sådant som skildringen av fru Malling (s. 169) ocensurerat bort få lämna pressen.
Detta är icke svenska utan mesopotamiska. På samma sida finner man följande praktblomma: