I.
VI svenskar ha i denna sommar fått uppleva
det märkliga skådespelet, att vår störste
författare sett sig föranlåten att taga till orda i
egen sak och inför nationen påpeka det systematiska
mullvadsarbete, som sedan mer än ett
decennium bedrivits mot honom och hans
diktning. Ett av huvudmomenten i denna
Strindsbergs-fientliga agitation har varit det ständigt
upprepade påståendet, att Strindbergs produktion
under sjuttio- och åttiotalet varit en flack,
jordbunden och till sitt väsen steril realism, från
vars ödeläggande smitta den svenska litteraturen
vid nittiotalets inbrott räddades tack vare några
geniala och behjärtade män, vilka än i dag äro
de verkliga herrarne i Sverges andliga värld.
Tack vare dessa genier är det, säger man, som vi
fått uppleva nyromantikens och den kulturella
patriotismens renässans i vårt land, och medan
Strindbergs produktion alltsedan »Röda Rummet»
företett den sorgliga anblicken av en ständigt
