4
sjunkande konstnivå och en tilltagande oreda och förvildning, har den svenska vitterheten i övrigt, tack vare Heidenstam, Levertin, Hallström, Selma Lagerlöf, — och på sista tiden även Östersling! — nått en blomstring, som knappast har något motstycke under föregående perioder.
Detta är kontentan av den förkunnelse, som Oscar Levertin med berömvärd energi bedrev under sista decenniet av sin levnad, och som numera med samma energi, men med mindre talang lanceras av hans efterträdare i Svenska Dagbladet, docenten Fredrik Böök. Man kan sannerligen ej förtänka Strindberg, att han slutligen förlorat tålamodet och slår till, och att han gör detta med egen hand och på eget ansvar är i grunden oändligt mera tilltalande än den taktik hans motståndare sedan länge praktiserat gent emot honom.
»Var svenska poesien i någon fara omkring 1890, efter som den skulle pånyttfödas?» — frågar Strindberg och fortsätter:
För att besvara denna fråga måste jag från att vara kärande i målet intaga den mer fördelaktiga platsen på de ankla: gades bänk, där man ju som svarande har rätt att tala om sig själv och sina gärningar. | När broschyren Renässans utkom 1889 utgav den sig för att vilja reagera mot tidens materialistiska strävan, men profeten låtsades ignorera min hela verksamhet i samma