50
tiggare äro förenade med helt olika biföreställningar: stavkarlen har en annan blick, en annan röst än tiggaren, gångaren har en annan hals och andra rörelser än hästen. Orden tiggare, häst äro mera triviala d. v. s. de föra vår tanke till opoetiska förhållanden. Denna trivialitet är dels en mera negativ: ordet saknar associationer, är utnött och blekt, dels en mera positiv: ordet medför associationer, som störa den poetiska syntesen. Att poesin stundom röjer en viss förkärlek för ålderdomliga uttryckssätt har till stor del sin grund däri, att det förflutna i minnet frigör sig från triviala biomständigheter; ävenså är ett ålderdomligt ord ofta ovanligt, d. v. s. icke utnött i vardagstalet, icke trivialt. Av samma grund har poesien benägenhet att nybilda ord, och när den föredrar inhemska ord framför främmande, så sker detta inte minst därför, att många främmande ord ej trätt i förbindelse med vårt känsloliv.
Det ser alltså ut som om vi i trivialiteten hade samlat allt det som poesin går undan för. Men vad är då det triviala? Vad är det väsentliga däri, det som är ohjälpligen opoetiskt? Svaret blir, att trivialt är det som är långt från livets centrum, från dess totaluppgift; trivialt är det som drar ned oss till en nivå, på vilken vi ej kunna se livet i stort, och som förhindrar den
