51
intuitiva syntesen av livet. Men om det triviala övervinnes så att den intuitiva syntesen återställes, så är det icke längre trivialt. Förutsatt att detta sker fullständigt, är den stämning högre vari mest är övervunnet. Det är lättare att göra stavkarlen poetisk än tiggaren, slusken. Och dock kan även den senare bli det. Man jämför t. ex. Malmströms »Stavkarlen» och Frödings »Fredlös». I människans högsta stämningar ligger något kärvt som icke aktar ord. Den store skalden gör stämningen så fast, att den tål det annars triviala. Det finns stunder, när det skulle synas för snålt och löjligt att undvika detta. Den stund, då en människa dör kan det bli enfaldigt, kanske stötande, att tala om timglas; en sådan stund är allvarlig nog för att helt enkelt mätas med klockan.
Så långt Hans Larsson. Giv nu akt på huru Levertin uppfattar och kritiserar denna fina och själfulla analys:
Författaren talar tydligen om poesi alldeles abstrakt taget i motsats mot okonstnärlig framställning, såsom lexika bruka tala om »poetiskt språkbruk», men denna abstraktion är det, som gör alla de speciella utredningarna om litteraturens (!) logik så skeva eller föga givande.
Man ser detta bäst genom att stanna vid det klena kapitlet om »Poesiens ordval». Förgäves söker man i denna framställning ett ord om all litterär språkkonsts första och
