52
sista lag: ordets logiska riktighet som bild för tanken. Författaren hyllar tydligen den för en modern människa förunderliga vidskepelsen, att somliga ord i och för sig äro mera poetiska än andra. Så nämner Hans Larsson såsom poetiska ord »stavkarl, gångare och ånghäst», medan han kallar »tiggare, häst och lokomotiv» prosaiska. Man tror knappt sina ögon, när man läser sådant. Visserligen känner sig Perrichon poetisk, då han berättar, att han mött en »stavkarl» (som han givit en slant) på vägen till Djurgårdsbrunn, och fru Buchholz likaledes, då hon förtäljer att »ånghästen dragit henne till Södertälje», men man väntade icke, att en ung filosof, som själv skriver ett ganska kräset språk, skulle finna dessa ord poetiska. Det vore roligt att veta, varför Hans Larsson egentligen anser att man bör skriva ånghäst, men mena lokomotiv? Jag erinrar mig just nu en av de mest gripende scenerna med ett järnvägståg i litteraturen — slutet av Anna Karenina, där huvudpersonen blir överkörd på skenorna. Tänk, om där stått en vändning av sådan art som följande »ånghästen gick (eller sprang, ty den ena metaforen för gärna den andre med sig) över den livströtta!»
För en uppmärksam läsare — och med andra räknar jag inte här — behöver det naturligtvis ej påpekas, hur Levertin på alla punkter missförstått Hans Larssons tankegång, och hur han sedan på detta banala missförstånd baserar sin ganska impertinenta förkastelsedom, och detta under försäkran att »många flera reflexioner och rättelser (!) skulle kunna bindas till denna sida av författarens arbete». Dessförinnan har Levertin