56
Hur denna kompromiss sedan kommer att utfalla, blir en annan fråga. Den som skriver dessa rader kan blott se den åstadkommen på en väg, genom en stor tyngdflyttning av mystikens begrepp, som för in i vetenskapens kosmos och in i vårt eget liv spelrum och himlar för all den längtans oändlighet, som evigt kännetecknat och lär känneteckna det släkte, det gamla romarordet redan karaktäriserade som avida numquam desinere mortalitas, det dödliga släktet, som aldrig vill tänka sig något slut.
Jag har vid ett föregående tillfälle anfört denna passus som typisk för Levertins kulturnivå, men man tycks ej ha förstått mig, och jag skall därför uttrycka mig något tydligare.
För det första: vad är »tyngdflyttning av mystikens begrepp»? Det har tydligen föresvävat Levertin något om förflyttning av tyngdpunkten, och i hans orediga hjärna uppdyker då ordet tyngdflyttning, som han genast tillgriper. Vidare: mystikens begrepp? Mystik är aning, dröm, vision och mycket annat, blott icke begrepp. Märk nu vad denna tyngdflyttning skall åstadkomma! Den skall i vetenskapens kosmos, i den exakta vetenskapens skönt ordnade värld införa spelrum och himlar för all den längtans oändlighet, som evigt kännetecknat och lär (detta »lär» är obetaltbart!) känneteckna det dödliga släktet! Och så skall denna oändlighetslängtan samtidigt införas i vårt eget liv, så blir försoningen fullkomlig.
