Så blottad på varje gnista av filosofisk bildning är den man, som med förnäma later och högdraget förakt avfärdar Strindbergs religiösa sanningssökande, som ett sorglustigt spektakel.
Denna teoretiska ryggradslöshet, som så skarpt kontrasterar mot den pose av djup och själfull tänkare, varmed Levertin uppträder, är emellertid icke enbart ett tanklöshetens foster, utan står i intimaste samband med den instinktiva aversion mot all djupare världsåskådning, som är ett utmärkande drag hos Levertin. Att all mystik enligt Levertins åsikt »snuddar vid det puerila och löjliga» har redan förut påpekats; men ser man närmare efter befinnes det att Levertins aversion icke blott riktar sig mot mystiken, utan överhuvudtaget mot all ärlig strävan efter världsåskådening; att denna banala nihilism sedan framföres under toleransens skyddande förklädnad, är ju knappast ägnat att väcka förvåning. Mycket representativt för Levertins ståndpunkt i dessa frågor är följande uttalande, som är hämtat ur hans anmälan av Bo Bergmans »Marionetterna»:
Jag granskar ogärna andra människors livsuppfattning. Den är i botten en privatsak, ofta lika svår att formulera för ägaren som för kritikern, ofta hos skapande andar detsamma rika och ofångbara som deras andliga växt.
— Lägg märke till, att personer, som mer eller mindre salvelsefullt kräva hos diktaren eller konstnären en bestämd livs-
