utan den är också — och detta är det väsentliga — en svuren fiende till all verklig idealism. Hos Levertin har denna från livets djupare flöden bortvända världslighet tagit formen av estetisk mammonism, som i grund och botten är lika kulturfientlig, lika ödesdiger som all annan mammonsdyrkan. Det är denna estetiska mammonism, som också är en dominerande makt i Levertins Strindbergskritik och som ständigt skymtar fram under den glänsande fernissan av själfull mångordighet och poserande nobless.
IV.
»Det blir inte bättre, om diktaren, som det
förunnats oss att bevittna, lämnar Olympen och
skällande som Cerberus med helveteseld i blicken.
löper omkring nosande där slika djur bruka nosa
och sålunda konstaterande vad det hela innerst
rör sig om.» — Orden äro Per Hallströms, hämtade
ur hans i våras utgivna essaysamling »Skepnader
och tankar», och mycket karaktäristiska för
den älskvärda kollegialitet, varmed de stora
nittiotalsdiktarne själva behandla »Röda rummets»
författare, när de någon gång skänka
