riktning, och malhonett nog fick jag en släng av färlan för de brott jag icke begått. Redan åren förut hade jag skrivit Hemsöborna och Skärkarlsliv (Klockarn på Rånö), tendenslöst, stiliserat i Holländska genremålningens manér, alltså l’art pour l’art, utan tendens, utan biavsikter. År 1882 hade jag utgivit Sömngångarnätter, en symfoni, då i tre satser[1], på frigjorda men läsbara vers. Det var samma rytmiska knittelvers som jag begagnat i Mäster Olof 1873, och som 1889 reciterats på Dramatiska Teatern, utan att skådespelarne av mig begärt någon ändring eller rättelse[2]. Det var ju eldprovet. Sömngångarnätternas vers prövades på en matiné av den gode skådespelaren E. Så att där fanns intet att anmärka.
Men i Sömngångarnätterna hade jag även åt samtidens prosaiska innehåll givit en poetisk form, Svenska landskap och Franska landskap, själva Paris, där av en lycklig tillfällighet den lilla kyrkan S:t Martin blivit industrimuseum, gav mig en motsättningsbild, som blev en symbol. Detta var i Mäster Zolas egen stil, men det förstod icke Pepitaskolan, som egentligen fortsatte Signaturernas blodlösa juck med egna småkänslor, pysslande med ett luetiskt jag, snobbande förakt för liv och mänsklighet, främmande för alla intressen: med ett ord det Estetiska betraktelsesättet, mot vilket Kierkegaard kämpade och föll.
Men redan 1881 hade jag på scenen ett drama i Svensk Riddarviseton, Herr Bengts Hustru, däri jag reagerade mot »skomakarrealismen» på scenen.
Stycket föll då, emedan det var »för vackert» och för
