Sida:Baskervilles hund 1912.djvu/110

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
106
TIONDE KAPITLET

på heden. De ha avstått från att jaga honom, och låt honom vara i fred tills hans fartyg är färdigt för avresan. Ni kan inte ange honom utan att draga min hustru och mig in i bekymmer och svårigheter. Jag ber er, sir Henry, säg ingenting till polisen.

— Vad säger ni om saken, Watson?

Jag höjde på axlarna.

— Om han lyckligt och väl vore ur landet, skulle det lätta skattedragarnes börda, sade jag.

— Men tänk, om han anfaller någon, innan han reser?

— Hur skulle han kunna göra någonting så för­ryckt, sir? Vi ha försett honom med allt vad han behöver. Om han beginge ett brott, så uppenbarade han ju varest han var till finnandes.

— Det är sant, sade sir Henry. Nå ja, min käre Barrymore...

— Gud välsigne er, herre, och tack av allt hjärta. Det hade blivit min stackars hustrus död, om man åter satte in honom. Ni har varit så god mot oss, sir, sade han, att jag gärna skulle vilja göra er en återtjänst. Jag vet något, som jag kanhända hade bort säga förut, men det var först långt efter rannsakningen, som jag upptäckte det, och jag har inte med ett ord antytt det åt någon dödlig. Det har avseende på sir Charles’ bortgång.

Baroneten och jag sprungo upp från våra stolar.

— Vet ni på vad sätt han dog? frågade den förre.

— Nej, sir Henry, det vet jag inte.

— Vad har ni då att säga?

— Jag vet varför han gick ut till grinden just då. Han skulle träffa en kvinna.

— Skulle han träffa en kvinna! Han?

— Ja, det skulle han.

— Och den kvinnans namn var?

— Jag kan inte säga er hennes namn, men jag kan säga er initialerna. Hennes initialer voro L. L.

— Hur vet ni det, Barrymore?

— Jo, ser ni, sir Henry, er farbror hade fått ett brev samma dag på morgonen. Vanligen fick han en mängd brev, ty han var ju en offentlig man och vida beryktad för sitt goda hjärta, så att de, som hade