det svårt, vände sig gärna till honom. Men den morgonen var det händelsevis inte mer än ett brev, och därför lade jag märke till det. Det kom från Coombe Tracey, och adressen var skriven med fruntimmersstil.
— Nå, den saken tänkte jag inte vidare på då och skulle inte heller ha gjort det sedan, om inte min hustru varit. För några veckor sedan gjorde hon storstädning inne i sir Charles’ skrivrum, som stått stängt efter hans död, och fann då ett nästan uppbränt brev bakom gallret i eldstaden. Större delen av papperet var kolad, men en liten bit på slutet av ena sidan hängde ihop och kunde läsas, ehuru bokstäverna voro gråa på svartaktig botten. Vi tyckte, att det såg ut som ett post scriptum, och det stod: »Jag besvär er, så framt ni är en gentleman, att bränna det här brevet och att infinna er vid grinden klockan tio.» Därunder lästes bokstäverna L. L.
— Har ni papperslappen i behåll.
— Nej, den föll sönder, under det att vi läste det skrivna.
— Hade sir Charles förut mottagit något brev med samma handstil?
— Jag gav verkligen inte närmare akt på hans brev, och jag hade säkert inte märkt det ifrågavarande heller, om det ej varit det enda, som kommit den dagen.
— Och ni har ingen aning om vem L. L. är?
— Nej, därom vet jag ej mer än ni själv. Jag antar dock, att om man kunde få reda på den damen, så skulle vi få veta mer om sir Charles’ död.
— Jag förstår inte, Barrymore, att ni kunnat undanhålla oss någonting så viktigt.
— Jo, se det var strax efteråt, som vi fingo våra enskilda bekymmer, och dessutom ska jag säga, att vi båda höllo mycket av sir Charles och hade våra goda skäl att göra det, så mycket som han gjort för oss. Inte kunde vår stackars husbonde ha något gott av att den där historien revs upp, och man bör alltid vara försiktig, när det är ett fruntimmer med i spelet. Till och med de bästa män...
— Ni trodde att det kunnat skada hans rykte?
— Åtminstone trodde jag inte, att det kunnat vara till något gagn. Men när ni nu varit så god emot
