— Har ni sett honom?
— Nej, det har jag inte gjort.
— Hur kan ni då veta, att han existerar?
— Selden talade om det för åtta dagar sedan. Den andre gömmer sig också för folk, men för så vitt jag vet, är han ingen straffånge. Jag kan inte med alltihop, jag kan verkligen inte med det, doktor Watson, det säger jag rent ut, — han talade med iver och mycket allvar.
— Hör nu på, Barrymore, sade jag. Jag har intet annat än er husbondes intresse för ögonen, och min enda avsikt med att komma hit var att hjälpa honom. Säg mig uppriktigt, vad är det ni inte kan med.
Barrymore tvekade, som om han ångrat sitt utbrott eller funnit det svårt att kläda sina känslor i ord.
— Jo, det är hela historien, som försiggår här, utbrast han till sist och gjorde en rörelse med handen åt det av regnet piskade fönstret, som vette åt heden. Det är falskt spel på färde, och svarta skurkstreck äro i görningen, det kan jag svära på. Mycket skulle det glädja mig, om sir Henry begåve sig av till London igen.
— Men vad är det då, som oroar er?
— Först och främst sir Charles’ död. Vad än kronoombudet sade om den saken, så var den ganska ruskig. Och så det där oväsendet på heden, sedan det blivit mörkt om kvällarna. Det finns numera ingen, som för betalning vågar sig dit ut efter solnedgången. Vidare ha vi den där främlingen, som gömmer sig därute och vaktar och väntar. Vad väntar han på? Vad skall det betyda? Inte betyder det gott för någon med namnet Baskerville, och bra glad skall jag bli, när jag kommer från alltihop och sir Henrys nya tjänare äro färdig att flytta till Baskerville Hall.
— Men kan ni inte tala om något för mig angående den där främlingen? sade jag. Vad sade Selden? Hade han upptäckt var han höll till eller vad han hade för sig?
— Han hade sett honom ett par gånger, men mannen är slug och röjer ingenting. Först trodde han, att det var en polis, men snart kom han underfund med, att han drev sitt eget spel. En herreman trodde han, att det var, men vad han hade för sig, kunde han inte begripa.
