gubben Middletons park, inte fullt hundra alnar från hans egen hallport. Vad säger ni om det? Vi ska minsann lära de där gunstig herrarna, att det inte går an för dem att helt oförsynt färdas fram hur de vilja och trampa menige mans rättigheter under fötterna. så har jag satt lås för grinden till skogshagen, där folket från Ternworthy pläga förlusta sig. De förb—de tölparna ställa sig alldeles okunniga om äganderätten och tro, att de få kasta sina papperslappar och buteljer var de behaga. Båda målen äro avgjorda till min fördel, doktor Watson. Roligare har jag inte haft, sedan jag lyckades pliktfälla sir John Morland för att han sköt i sin egen fasangård.
— Hur i all världen gick det till?
— Slå upp det i böckerna, doktor, det är mödan värt. Det kostade mig två hundra pund, men jag fick rätt.
— Och lände det er till någon fördel?
— Nej, visst inte. Med stolthet kan jag säga, att jag inte gjorde det av egennytta. Jag handlar uteslutande av intresse för det allmänna. Jag tvivlar inte på, att folket i Ternworthy kommer att bränna mig in effigie i kväll. Förra gången de gjorde det sade jag till polisen, att sådana skandaler borde förekommas. Jag skall säga, att lantpolisen är alldeles bedrövlig och den ger mig inte det skydd, jag har rätt att fordra. Målet Frankland mot Regeringen kommer att ådraga sig allmänhetens uppmärksamhet. Jag sade dem, att de skulle få anledning att ångra sitt uppförande emot mig, och redan ha mina ord besannats.
— På vad sätt? frågade jag.
— Jo, jag skulle kunna säga dem vad de helst av allt vilja veta, men intet kan förmå mig till att hjälpa de kanaljerna på traven.
— Det är väl fråga om något tjuvskytte, kan jag tro? sade jag helt likgiltigt.
— Ha, ha, ha! Nej, viktigare än så, min gosse, Tänk om det gällde den förrymde fången på heden!
Jag hajade till.
— Inte menar ni, att ni vet var han är? sade jag.
— Inte vet jag precis var han är, men nog kunde jag vara polisen behjälplig att knipa honom. Har det
