— Mitt hela liv är föremål för en oavbruten förföljelse av en man, som jag avskyr. Han har lagen på sin sida, och varenda dag möter mig den möjligheten, att jag kan bli tvingad till att leva tillsammans med honom. Vid det tillfälle, då jag skrev till sir Charles, hade jag fått veta, att jag möjligen skulle kunna bli fri, om vissa utgifter bestredos. Detta betydde allt för mig — sinnesro, lycka, aktning för mig själv, ja, allt. Jag visste hur ädelmodig sir Charles var, och jag trodde, att om han av min egen mun finge höra hur det förhöll sig, skulle han hjälpa mig.
— Men hur kom det till, att ni inte infann er?
— Det berodde på, att jag före den utsatta timmen fick hjälp från annat håll.
— Varför skrev ni inte till sir Charles och sade honom det.
— Det skulle jag ha gjort, om jag inte fått läsa notisen om hans död i tidningen morgonen därpå.
Berättelsens sammanhang var så fast, att mina frågor visade sig ur stånd att rubba det. Mitt enda sätt att kontrollera saken var att undersöka, om hon vidtagit åtgärder för skillsmässa från mannen ungefär vid den tid då katastrofen inträffat.
Gäckad i mina förhoppningar och tung till sinnes lämnade jag henne.
Lyckan hade varit oss vidrig under hela förloppet av denna hemliga undersökning, men nu stod hon mig äntligen bi. Hennes sändebud var ingen mer och ingen mindre än själve herr Frankland, som med sitt röda ansikte och sina vita polisonger stod utanför sin trädgårdsgrind, som vette mot den landsväg, å vilken jag rullade fram.
— Se god dag, doktor Watson, sade han med ovanligt gott humör, nu får ni lof att låta hästarna rasta och komma in och dricka ett glas vin med mig och gratulera mig till på köpet.
— Det är en betydelsefull dag för mig, doktor Watson, sade han småskrattande, en av de mest betydelsefulla i mitt liv, och detta på två sätt. Jag skall lära dem här i landet vad som är lag och rätt och låta dem veta, att här är en karl, som inte är rädd av sig. Jag har bevisat, att vägen skall gå fram tvärt igenom
