Ett fasansfullt anskri — ett långsamt tjut av skräck och ångest bröt hedens tystnad. Blodet isades i mina ådror.
— O, min Gud! utbrast jag. Vad är det? Vad betyder det?
Holmes hade sprungit upp, och jag såg hans mörka och atletiska gestalt i hyddans dörr. Han stod med skuldrorna böjda och huvudet framsträckt och spejade ut i mörkret.
— Tyst! viskade han. Tyst!
Skriket hade förefallit högljutt på grund av sin häftighet, men det hade utgått från en avlägsen punkt på den vida slätten. Nu träffade det våra öron närmare, gällare, mera genomträngande än förut.
— Var är det? viskade Holmes, och jag förstod av röstens darrning, att han, mannen av järn, var skakad i sitt innersta. Var är det, Watson?
— Där är det visst, sade jag och pekade ut i mörkret.
— Nej, där!
Åter trängde ångestskriet genom den tysta natten, högre och oss mycket närmare än förut. Och därmed blandade sig ett djupt, dovt dån, musikaliskt och dock hotande, stigande och fallande som havets oavlåtliga brus.
— Hunden! skrek Holmes. Kom, Watson! Måtte det ej vara för sent!
Han hade storspringande givit sig ut på heden, och jag följde honom hack i häl. Plötsligt höjdes från den steniga marken mitt framför oss ett sista förtvivlans utrop, och så kom ett dovt, tungt fall. Vi stannade lyssnande. Ej ett ljud bröt vidare den vindlösa aftonens tunga tystnad.
Jag såg Holmes utom sig av förtvivlan föra handen till pannan.
— Han har segrat, Watson. Vi kommo för sent.
— Nej, nej, säg inte det!
— En sådan dåre jag var, som ej slog till i tid! Och du, Watson, som övergav din post! Men, vid Gud, om det värsta har hänt, så skola vi hämnas hans blod!
