Sida:Baskervilles hund 1912.djvu/130

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
126
TOLFTE KAPITLET

Blint sprungo vi på i mörkret, stötande emot kul­lerstenar, banade oss fram genom ginstsnår, flämtande uppför höjderna, rusande utför sluttningarna, alltjämt styrande kosan åt det håll, varifrån de hemska ljuden kommit. Holmes såg sig allt emellanåt omkring, men skuggorna föllo täta på heden, och intet rörde sig på dess ödsliga yta.

— Kan du se någonting?

— Nej, intet.

— Men tyst, vad var det?

En sakta klagan träffade våra öron och upprepades ett par gånger till vänster om oss. En långsträckt ås bröt sig här i en brant klippvägg invid en stenbeströdd sluttning. På dennas skrovliga yta låg ett mörkt före­mål, som vid vårt närmande framträdde i tydligare form. Det var en man, som låg framstupa med huvudet böjt under sig i hemsk vinkel, skulderbladen uppskjutna och kroppen liksom färdig att slå en kullerbytta. Så grotesk var ställningen, att jag icke genast hade klart för mig, att de där klagoropen betecknat själens skillsmässa från kroppen. Ej en viskning, ej ett ljud förnams vidare från den mörka gestalt, över vilken vi stodo böjda. Holmes lades in hand på honom men ryckte den åter till sig med ett utrop av fasa. Tändstickan, som han drog eld på, belyste offrets knutna händer och en sig vidgande pöl, som flöt ut från den krossade huvud­skålen. Den belyste någonting mera, som kom våra hjärtan att isas, nämligen sir Henry Baskervilles döda kropp.

Både Holmes och jag kände alltför väl igen den rödbruna, grova dräkt, som dess egare begagnat, då vi första gånge sågo honom vid Baker Street. Vi hunno nätt och jämt att uppfånga en skymt av den, innan tändstickan slocknade och hoppet lämnade vår själ. Hol­mes klagade högt, och hans ansikte lyste vitt i mörkret.

— Ett sådant odjur! utbrast jag och knöt händenna. O, Holmes, jag kan aldrig förlåta mig, att jag lämnade honom åt sitt öde.

— Jag är mera klandervärd än du, Watson. För att få hela affären avrundad och fullständig, har jag offrat min klients liv. Detta är det hårdaste slag, som träffat mig under loppet av min bana. Men hur hade