Sida:Baskervilles hund 1912.djvu/133

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
129
DÖD PÅ HEDEN

— Jag förutsätter ingenting.

— Jaså — nå, varför denna hund skulle vara lös­släppt i kväll. Han springer nog inte alltid omkring på hedan. Stapleton skulle inte ha släppt ut honom, om han inte haft anledning förmoda, att sir Henry skulle vara på heden i afton.

— Min svårighet är nog inte så lätt att få löst som din, vilken nog med det snaraste blir förklarad. Frågan är nu: var skola vi göra av den stackars döde? Inte kunna vi låta kroppen ligga kvar här och bli ett rov för rävar och korpar.

— Jag föreslår, att vi bära in den i en av stenhyddorna, tills vi satt oss i beröring med polisen.

— Ja, det är nog bäst. Jag tvivlar inte på, att du och jag kunna bära honom så pass långt. Men vem är det där, Watson? Vid allt vad heligt är, är det inte mannen själv. Ej ett ord att röja våra misstan­kar! Ej ett ord, ty då är spelet förlorat.

En person närmade sig oss över heden, och jag kunde urskilja glöden av en cigarr. Månen belyste honom nu, och jag kände igen naturforskarens smidiga figur och vårdslösa gång. Han stannade när han fick se oss, men fortsatte sedan att närma sig.

— Nej se, är det verkligen ni, doktor Watson? sade han. Ni var då den siste jag väntat mig att få se på heden så här dags. Men vad i alla tider är det här? Har någon skadat sig? Nej — inte är det väl möjligt, att det är vår vän, sir Henry? Han skyndade fram och böjde sig ner över den döde. Jag hörde hur han kippade efter andan, och jag såg, att cigarren föll ur hans hand.

— Vem — vem är det här? stammade han.

— Det är Selden — karlen, som rymde från Princetown.

Stapleton hade blivit alldeles dödsblek, men genom ett våldsamt bemödande lyckades han övervinna sin häpnad och missräkning. Han såg frågande än på Holmes, än på mig.

— Vilken upprörande tilldragelse! sade han. På vad sätt dog han?

— Han bröt troligen nacken av sig, då han störtade

B. H. 9