ned från den där klippan. Min vän och jag, som voro ute och promenerade på heden, hörde ett rop.
— Det gjorde jag också, och det var därför jag kom hit ut. Jag var orolig för sir Henry.
— Varför just för sir Henry? — frågan undslapp mig ofrivilligt.
— Emedan jag föreslagit honom att komma över till mig. När han inte kom, väckte det min undran, och när jag så fick höra ropen från heden, blev jag naturligtvis orolig för att något hänt honom. Apropå det — och nu gick åter blicken från mig till Holmes, hörde ni någonting förutom det där ropet?
— Nej, svarade Holmes, hörde ni någonting?
— Nej.
— Vad menar ni då?
— Å, nog har ni väl hört vad allmogen haft att förtälja om spökhunden och hans framfart? Jag undrade, om några sådana ljud förnummits i kväll.
— Inte ha vi hört någonting, sade jag.
— Jag förmodar, att ångest och vedermödor gjort honom yr i huvudet. Han har som en förryckt varelse rusat omkring på heden, fallit ner från klippan och brutit halsen av sig.
— Det låter inte alls osannolikt, sade Stapleton med en suck, som antydde lättnad. Och vad är er åsikt om saken, herr Sherlock Holmes?
Min vän bugade sig lätt.
— Ni har lätt för att identifiera folk, sade han.
— Vi ha väntat er hit till trakten allt sedan doktor Watson kom. Ni anlände i ett tragiskt ögonblick.
— Ja, det kan inte nekas. Jag antar, att min väns förklaring visar sig tillfyllestgörande, och då jag i morgon reser tillbaka till London, medför jag ett angenämt minne från mitt besök.
— Jaså, ni reser tillbaka i morgon?
— Det är min avsikt att göra det.
— Jag hoppas, att ert besök har kastat något ljus över de förhållanden, som vi inte kunnat reda?
Holmes ryckte på axlarna.
— Man ser sig stundom gäckad i sina förhoppningar om framgång, när man som jag måste stödja
