Sida:Baskervilles hund 1912.djvu/139

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
135
NÄTEN FÄSTAS

lade band på en stark sinnesrörelse. Dragen voro allt­ jämt behärskade, men ögonen lyste av tillfredsställelse.

— Ursäkta en kännares livliga beundran, sade han och gjorde en rörelse med handen mot den porträttrad, som upptog väggen mitt emot honom. Watson vill inte gå in på, att jag har sinne för skön konst, men det är bara avund, och vi ha olika uppfattning. Det där är verkligen en ganska utmärkt porträtt­samling.

— Det var roligt, att ni tycker det, sade sir Henry och såg med en viss förvåning på vår vän. Jag vill inte påstå, att jag begriper mycket i den vägen. Jag förstår bättre att bedöma en häst eller en stut än en tavla, och jag visste inte, att ni hade tid att syssla med sådant.

— Om jag ser något som duger, så begriper jag det, och porträtterna äro förträffliga. Den där damen i blått siden är en Keller, det kan jag svära på, och den korpulente herrn i peruken bör vara en Reynolds. Allt familjeporträtter, inte sant?

— Vartenda ett.

— Känner ni namnen?

— Barrymore har lärt mig dem, och jag tror, att jag kan min läxa så där tämligen.

— Vem är herrn med teleskopet?

— Det är konteramiral Baskerville, som tjänade un­der Rodney i Västindien. Mannen i blåa rocken med pappersrullen är sir William Baskerville, som var ord­förande i flere utskott i underhuset på Pitts tid.

— Och kavaljeren mitt emot mig — han i svart sammet och spetsar?

— A, den har ni rättighet att få veta litet om. Han är anledningen till hela olyckan, den ondskefulle Hugo, som framkallade Baskervillernas hund. Honom glömma vi minsann aldrig.

Jag betraktade porträttet med intresse och en viss överraskning.

— Bevars väl, sade Holmes, han ser ju ganska stillsam och beskedlig ut, men det dolde sig nog något sataniskt i hans öga. Jag hade tänkt mig honom som en grovlemmad man med bovansikte.