— Det finns intet tvivel om, att det är han, ty namnet och årtalet 1647 stå att läsa på dukens baksida.
Holmes sade ej mycket mer, men den gamle rustarens drag tycktes öva ett magnetiskt inflytande på honom ty under hela måltiden återvände oupphörligt hans blick till porträttet. Först senare på kvällen, då sir Henry gått in till sig, fick jag upplysning om min väns tankeriktning. Han bad mig följa med in i matsalen, och sedan vi kommit dit höll han upp sin nattljusstake mot det gamla porträttet på väggen.
— Märker du något? frågade han.
Jag såg på den breda, plymascherade hatten, de ringlande lockarna vid tinningarna, den vita spetskragen och det smala ansiktet, som omgavs av allt detta. Det var icke ett rått ansikte, men det var stelt, hårt och strängt med sammanpressade, tunna läppar och kalla, ofördragsamma ögon.
— Är det likt någon du känner?
— Det är något kring ansiktets nedre del, som påminner om sir Henry.
— Å ja, kanhända litet. Men vänta, ska du få se! Han steg upp på en stol och med ljuset i vänstra handen, krökte han högra armen, så att den dolde den breda hatten och de långa lockarna.
— Store Gud! utbrast jag, alldeles häpen.
Det var Stapletons drag, som trädde emot mig.
— Jaså, du ser det nu. Mina ögon hava blivit tränade till att granska ansikten och icke deras infattning. Den oundgängligaste egenskapen hos den, som det åligger att rannsaka i brottmål, är att kunna genomskåda en förklädnad.
— Men det här är ju alldeles märkvärdigt. Det skulle kunna vara hans porträtt.
— Ja, det är ett högst intressant exempel på en reproduktion, som tyckes göra sig gällande både i kroppsligt och andligt avseende. Studiet av familjeporträtter bjuder stöd för gengångarteorien. Mannen är en Baskerville — det lider intet tvivel.
— En hemlig pretendent till arvgodset?
— Alldeles. Den här omständigheten med porträttet har försett oss med en av de förnämsta bland de felande länkarna.
