fru Lyons. Vi anse, att här förligger ett mord, och bevisen komma möjligen att ställa sig ödesdigra ej blott för er vän herr Stapleton utan även för hans hustru.
Fru Lyons reste sig häftigt från stolen.
— Hans hustru? utbrast hon.
— Ja, den saken är ej längre någon hemlighet. Den person, som gått och gällt för hans syster, är i verkligheten hans hustru.
— Hans hustru! upprepade hon. Hans hustru! Han är inte gift.
Sherlock Holmes ryckte på axlarna.
— Bevisa det då, bevisa det, och kan ni det, så — ! Den gnistrande blicken talade tydligare än ord.
— Jag har nog försett mig med bevis, sade Holmes och drog upp åtskilliga papper ur fickan. Här ha vi en fotografi av paret, tagen i York för fyra år sedan. På baksidan står ’herr och fru Vandeleur’ men ni känner nog utan svårighet igen honom och henne med, om ni har sett henne. Se här tre beskrivningar på herr och fru Vandeleur, avgivna av trovärdiga personer, från den tid de båda makarna förestodo St. Olivers privatskola. Läs dem, och ni får se, om ni kan betvivla deras identitet.
Hon ögnade igenom papperen och såg sedan upp med ett stelt uttryck, som vittnade om hopplöshet.
— Herr Holmes, sade hon, denne bedragare har erbjudit mig äktenskap, under förutsättning att jag kan utverka skillsmässa från min man. Han har ljugit för mig, den uslingen, på alla möjliga sätt. Aldrig har han sagt mig ett sant ord. Och varför — varför? Jag hade trott, att han var fästad vid mig, men nu inser jag, att jag blott varit ett verktyg i hans händer. Varför skulle jag hålla mitt löfte i helgd gent emot den som bedragit mig? Varför skulle jag söka att skydda honom för följderna av hans brottsliga handlingar? Bed mig om vad som helst, och jag är villig till allt. En sak bedyrar jag heligt, och det är, att när jag skrev brevet, hade jag ingen aning om, att något ont skulle vederfaras den gamle herrn, som visat sig vara min mest pålitlige vän.
— Jag tror er fullkomligt, min fru, sade Holmes. En redogörelse för dessa tilldragelser måste vara er
