mycket motbjudande, och kanhända finner ni det lättare om jag berättar er vad som hänt och ni rättar mig, i händelse jag gör några väsentliga misstag. Det var väl Stapleton, som ingav er tanken att skriva det där brevet?
— Han dikterade det.
— Och sedan ni avsänt brevet, förmådde han er till att inte komma till mötesplatsen?
— Han sade mig, att det sårade hans finkänslighet, att en annan man skulle förse mig med pengar i ett sådant syfte och att ehuru han själv var fattig, skulle han offra sin sista slant till undanrödjande av de hinder, som stodo emellan oss.
— Han tyckes vara en mycket konsekvent personlighet. Och sedan hörde ni ingenting av, förrän ni läste notisen om dödsfallet i tidningen?
— Nej.
— Och han lät er svära på att icke för någon tala om, att ni begärt ett möte med sir Charles?
— Ja, det gjorde han. Han sade, att dödsfallet var insvept i dunkel och att jag säkert skulle bli misstänkt, om detta faktum bleve känt. Han skrämde mig till tystnad.
— Det kan jag väl tro. Men ni hade era misstankar?
Hon tvekade och såg ner.
— Jag kände honom, sade hon. Men om han varit redlig i förhållande till mig, skulle jag aldrig ha brutit mitt ord till honom.
— Jag anser, att ni på det hela taget kommit lyckligt ifrån saken, sade Sherlock Holmes. Ni har haft honom i er makt, men han har vetat det, och ni lever. Ni har i några månader gått på randen av en avgrund. Och nu måste vi önska er en god dag, fru Lyons, och troligen dröjer det inte länge, innan ni åter får höra av oss.
— Omständigheterna i denna kasus börja att koncentrera sig och svårigheterna skingras som en dimma, sade Holmes till mig, då vi stodo och väntade på expresståget från London. Snart nog blir det mig möjligt att i en sammanhängande berättelse redogöra för ett
