Jag gick på tå framåt stigen och böjde mig ned bakom den låga mur, som omgav den förkrympta fruktträdgården. Smygande mig fram i dess skugga, nådde jag en punkt, varifrån jag kunde se in genom det gardinlösa fönstret.
Det fanns blott två män i rummet, sir Henry och Stapleton.
Under det att jag stod och såg på dem, steg Stapleton upp och lämnade rummet. Jag hörde knarrandet av en dörr och raska steg på sanden. Därefter såg jag naturforskaren stanna vid dörren till ett uthus, som låg borta i ett hörn av trädgården. En nyckel vreds om i låset, och när han gick in hördes ett besynnerligt, bråkigt ljud inifrån. Han stannade blott ett ögonblick där, och sedan hörde jag än en gång nyckeln vridas om, Stapleton gick förbi mig och försvann så i byggningen. Sedan han kommit tillbaka till sin gäst, smög jag mig bort till mina följeslagare för att berätta dem vad jag sett.
— Sade du, att frun inte var med dem, Watson? frågade Holmes, sedan jag givit min rapport.
— Nej, det var hon inte.
— Var kan hon då vara, efter det inte lyser i något annat rum utom i köket?
— Jag kan inte begripa var hon är.
Jag har redan sagt, att det svävade en tät, vit dimma över Grimpens träsk. Den drev långsamt åt vårt håll och reste sig som en låg mur ett stycke ifrån oss, tjock och skarpt begränsad. Månen lyste på den, och den såg ut som ett stort skimrande isfält, på vilket klippstenarna i fjärran tedde sig som isberg. Holmes hade vänt ansiktet ditåt och mumlade otåligt, då han iakttog dess långsamma närmande.
— Den kommer åt det här hållet, Watson
— Är det farligt?
— Ytterst farligt — det enda i världen, som kunde omintetgöra min plan. Inte måtte han väl dröja länge kvar därinne nu. Klockan är redan tio. Vår framgång, ja, hans liv kan bero på, att han kommer, innan dimman lagt sig över stigen.
Med var minut drevs den bomullslika dimman, som betäckte halva heden, allt närmare huset. Dess första
