Sida:Baskervilles hund 1912.djvu/147

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
143
BASKERVILLES HUND

till sist rullade förbi Franklands hus och visste, att vi voro i närheten av Baskerville Hall och skådebanan för uppträdet. Vi körde icke fram till porten utan stego av vid allégrinden. Körsvennen betalades och fick order att genast vända om, och vi anträdde vår vandring till Merripit House.

— Är ni beväpnad, Lestrade?

Den lille detektiven log.

— Så länge som jag har pantalonger har jag en höftficka, och så länge jag har en höftficka, har jag någonting i den.

— Gott. Min vän och jag äro också rustade att möta svårigheter.

— Ni är fasligt tystlåten av er den här gången, herr Holmes. Vad är det närmast fråga om?

— Att vänta.

— Det här kan just inte kallas någon särdeles muntrande plats, sade detektiven med en rysning och såg sig om på de dystra klipporna och på dimman, som lik en stor sjö låg över Grimpens träsk. Där lyser det ju i ett hus.

— Det är Merripit House och målet för vår färd. Jag måste bedja er att gå på tå och tala viskande.

Vi gingo försiktigt stigen framåt, som om vi ämnat oss till själva byggningen, men Holmes hejdade oss, då vi voro på ett par hundra stegs avstånd därifrån.

— Här är det bra, sade han. Dessa väldiga ste­nar till höger bilda ett förträffligt gömställe.

— Ska vi vänta här?

— Ja, här skola vi ligga i försåt. Kryp in i klyf­tan, Lestrade. Du har ju varit inne i huset, Watson? Kan du göra reda för rummens läge? Vad är det för fönster med gallerverk, som ligga hitåt?

— Det är visst köksfönstren.

— Och det, som ligger bortom dem, där det lyser så klart?

— Det är bestämt matsalen.

— Rullgardinerna äro uppe. Du vet bäst hur lan­det ligger. Smyg dig dit fram och se efter vad de göra — men låt dem för Guds skull inte märka, att de äro bevakade.