Sida:Baskervilles hund 1912.djvu/150

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
146
FJORTONDE KAPITLET

hund var det, en ofantlig, kolsvart hund, men icke en sådan hund, som människoöga skådat. Eld flammade ut från det öppna gapet, ögonen glödde som brinnande kol, nos, öron och käke voro tecknade med fladdrande lågor. Aldrig har en sjuk hjärna i vildaste feberyrsel kunnat framkalla någonting mera ohyggligt, helvetiskt och fasaväckande än det djur, som sprang fram ur den murliknande dimman.

Med långa skutt satte det väldiga svarta djuret utför gångstigen, i spåren på vår vän. Vi voro så lam­slagna av den hemska företeelsen, att hunden hunnit förbi oss, innan vi åter blevo herrar över våra nerver. Holmes och jag avfyrade samtidigt våra vapen, och det hiskliga tjut, som följde på skotten, visade, att åtminstone det ena tagit. Djuret stannade dock ej utan störtade alltjämt framåt. Långt borta på stigen sågo vi sir Henry, som vände sig om, blek som ett lik i mån­ljuset, med händerna höjda av fasa och med ögonen hjälplöst stirrande på det ohyggliga föremål, som för­följde honom.

Men det av hunden utstötta smärtetjutet hade jagat alla våra farhågor på flykten. Om han var sårbar, var han också dödlig, och om vi kunde såra honom, kunde vi också döda honom. Aldrig har jag sett någon människa springa så som Holmes sprang nu. Jag anses ganska snabbfotad, men han var lika långt före mig som jag före den lille yrkesdetektiven. Framför oss på vår ilande färd hörde vi från andra sidan backan sir Henrys upprepade skrik och hundens hesa rytande. Jag hann fram i lagom tid att få se odjuret rusa på sitt offer, kasta det till marken och närma nosen till dess strupe. Men i nästa ögonblick hade Holmes tömt fem revolverpipor och förpassat kulorna in i hundens sida. Med ett sista ångesttjut och ett argt glävsande i luften rullade den över på rygg, fäktade vilt med tassarna och föll så tillintetgjord ned på sidan. Jag stod där flämtande och tryckte pistolen mot det gräsliga, lysande huvudet, men det tjänade ingenting till att skjuta av skottet. Jättedjuret var redan dött.

Sir Henry låg medvetslös där han fallit. Vi sleto upp hans krage, och Holmes höjde en tacksam suck till Gud då vi upptäckte, att han icke var sårad och