Sida:Baskervilles hund 1912.djvu/151

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
147
BASKERVILLES HUND

att vi hunnit fram i tid. Vår väns ögonlock började redan darra, och han gjorde ett svagt försök att röra sig. Lestrade pressade in sin konjaksflaska mellan baronetens tänder, och snart blickade ett par skrämda ögon upp mot våra.

— Min Gud! viskade sir Henry. Vad är det? Vad i himmelens namn är det?

— Vad det var, så är det odjuret dött nu, sade Holmes. Vi ha för alltid avfärdat den Baskervillska spökhunden.

Till storlek och styrka var det ett förfärligt djur, som låg där utsräckt framför oss. Det var icke en ren blodhund, ej heller en ren dogg, utan tycktes vara en blandning av båda — skranglig, vild och stor som en lejoninna. Ännu i dödens orörlighet tycktes de ofant­liga käkarna drypa av blåaktiga lågor, och de små djupt liggande, elaka ögonen voro inringade i eld. Jag lade min hand på den glödande nosen, och då jag strax därefter höll upp fingrarna, glänste och gnistrade de i mörkret.

— Fosfor, sade jag.

— Ja, och en särdeles listigt gjord blandning därav, sade Holmes och luktade på ämnet. Ingen lukt, som kunnat menligt inverka på hundens väderkorn förnimmes här. Vi äro skyldiga att bedja er om ursäkt, sir Henry, ty det var alls inte meningen att utsätta er för en sådan skräck. Nog hade jag tänkt mig en hund, men inte en sådan företeelse som denna. Dimman hindrade oss dessutom att taga emot honom så hastigt som vi bort.

— Ni ha räddat mitt liv.

— Efter att först ha utsatt det för fara. Är ni stark nog att stå?

— Giv mig ännu en klunk konjak, och jag kan göra vad som helst. Se så, ja. Hjälp mig nu upp. Vad ämnar ni göra?

— Lämna er här. Ni orkar inte med flera även­tyr i kväll. Om ni väntar här, så skall sedan en av oss följa er hem.

Han försökte att resa sig men var ännu dödsblek och darrade i varenda led. Vi ledde honom till en