Sida:Baskervilles hund 1912.djvu/153

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
149
BASKERVILLES HUND

ansiktets nedre del och lämnade blott ögonen fria — ett par sorgsna mörka ögon, som besvarade våra stirrande blickar med ett uttryck av blygsel och ångest. På mindre än en minut hade vi lossat knutarna och veck­lat upp banden, och fru Stapleton sjönk ned på golvet framför oss.

— Den uslingen! sade Holmes. Hit med konjaksflaskan, Lestrade. Sätt henne på stolen. Hon har svim­mat av misshandel och utmattning.

Hon öppnade åter ögonen.

— Är han räddad? frågade hon. Har han und­kommit.

— Han kan inte undkomma oss, min fru.

— Nej, nej. Jag menade inte min man, jag me­nade sir Henry. Är han räddad?

— Ja.

— Och hunden?

— Är död.

Hon höjde en suck av lättnad.

— Lovad vare Gud! O, den eländige! Se hur han behandlat mig! Hon vek upp ärmarna och med fasa sågo vi, att armarna voro fulla av blåmärken. Men vad är det för en småsak! Värre är det sätt varpå han torterar min ande och min själ.

— Er ovilja är helt naturlig, sade Holmes. Säg oss var vi kunna finna honom. Om ni stått honom bi i hans onda anslag, så gör nu bot därför genom att hjälpa oss.

— Det finnes ett ställe, dit han kunnat fly, sva­rade hon. På en ö i träskets mitt ligger en gammal tenngruva. Där var det han höll hunden gömd, och där hade han också ordnat sig en tillflykt i händelse av fara. Dit har han troligen begivit sig.

Dimman låg nu tät som bomull mot fönstret. Hol­mes höll upp lampan, så att den blev synlig.

— I kväll kunde ingen leta sig fram genom Grimpens träsk, sade han.

Hon brast i skratt och klappade i händerna. Hen­nes ögon gnistrade och tänderna glänste.

— Dit torde han väl hitta men inte därifrån, sade hon. Inte kan han se kvistarna, som markera vä­gen! Han och jag hjälptes åt att plantera dem. Ack,