Sida:Baskervilles hund 1912.djvu/154

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
150
FJORTONDE KAPITLET

om jag ryckt upp dem igen! Då skulle ni ha haft honom i ert våld.

Vi insågo alla, att det var omöjligt att sätta efter honom förrän dimman lättat. Under tiden lämnade vi Lestrade att bevaka huset och följde baroneten till­baka till Baskerville Hall. Makarna Stapletons histo­ria kunde icke längre undanhållas honom, men han bar slaget som en man, då han fick veta sanningen om den kvinna han älskade.

Och nu närmar jag mig slutet av denna underliga historia efter att ha sökt att låta läsaren dela de mörka farhågor och svävande gissningar, som så länge förtyngde våra sinnen och som upplöste sig på ett så tragiskt sätt. Morgonen efter hundens död hade dimman höjt sig, och vi blevo av fru Stapleton förda till den plats, där hon och hennes man funnit en stig genom träsket. Vi fingo en ganska tydlig förnimmelse av vad den arma kvinnan måst utstå, när vi iakttogo den iver och villig­het varmed hon hjälpte oss att uppspåra hennes man. Vi lämnade henne där hon stod på den lilla halvön av fast torv, som stack upp ur det vidsträckta kärret. Från dess kant markerade några här och där ned­ stuckna pilspön den i sicksack mellan sävklungorna gå­ende stig, som ledde fram mellan dessa grönskummiga gropar och lömska gungflyn, vilka stängde vägen för främlingar. Frodig vass och yppiga, slemmiga vatten­växter utsände dunster av förmultning, som slogo oss i ansiktet, under det att vi flere gånger höllo på att halka ned i det mörka, skälvande träsket, som för varje steg vi togo sattes i gungning vitt omkring oss. Blott en gång märktes det, att någon före oss vandrat fram på samma stråt. Ett mörkt föremål hade fastnat på en tuva ängsull, som höjde sig ur dyn. Holmes sjönk ned till midjan, då han vek av för att taga det, och om inte Lestrade och jag varit tillstädes och dragit upp honom, skulle han aldrig mer satt foten på fast mark. Han höll upp en gammal svart stövel i luften. Meyers Torrento var tryckt på insidan av lädret.

— Den kan väl vara värd ett gyttjebad, sade han. Det är vår vän sir Henrys förkomna stövel.

— Ditkastad av Stapleton, stadd på flykt.