dess utseende icke kunde skrämma ihjäl det stackars offret, kunde det dock förlama dess motståndskraft.
— Ja visst. Blott ännu en fråga! Om Stapleton befunnits vara närmaste arvingen, hur hade han då kunnat förklara, att han, som var en så nära släkting, bott i grannskapet av godset utan att giva sig till känna och under ett antaget namn? Hur hade han kunnat göra sina anspråk gällande utan att framkalla misstanke och undersökning?
— Den svårigheten är ej lätt att lösa, och jag är rädd att jag inte kunnat det. Det förflutna och det närvarande ligga under min forsknings område, men att handskas med framtiden står knappt i mänsklig makt. Fru Stapleton hade emellertid flere gånger hört sin man tala om saken. Han ansåg sig ha tre sätt att välja emellan. Han hade kunnat resa till Sydamerika och därifrån gjort anspråk på egendomen samt bevisat sin identitet inför de engelska myndigheterna därstädes och således kommit i besittning av förmögenheten utan att ens fara över till England; eller han hade kunnat uppträda under förklädnad den korta tid han nödgats uppehålla sig i London; eller han hade kunnat förse en medbrottsling med bevisen och papperen, låtit denne gälla som arvinge och nöjt sig med en del av inkomsten. Efter vad vi känna om honom, ha vi ej skäl att betvivla, att han inte rett sig på något sätt. Och nu, min käre Watson, så ha vi arbetat strängt i flera veckor och må gärna sysselsätta våra tankar med angenämare ämnen. Jag har tagit en loge på operan och man ger »Hugenotterna». Har du hört De Reszkes? Får jag då bedja dig vara färdig om en halvtimme, så gå vi på vägen in hos Marcinis och få oss litet middag?
