Sida:Baskervilles hund 1912.djvu/162

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
158
FEMTONDE KAPITLET

gälla som hans syster, om han ock fann gränsen för sin makt över henne, när han försökte att förmå henne till direkt medverkan vid ett mord. Hon var redo att varna sir Henry, så vitt hon kunde det utan att blottställa sin man, och hon försökte gång på gång att göra det. Stapleton tycktes själv ha varit tillgänglig för svart­sjuka, ty när han såg baroneten närma sig hans hustru, så kunde han icke, ehuru detta närmande ingick i hans plan, underlåta att träda emellan med en häftig­het, som röjde den eldiga passion, vilken han vanligen så väl förstod att dölja under en behärskad yta. Genom att uppmuntra förtroligheten dem emellan försäkrade han sig om att sir Henry ofta skulle komma till Merripit House och att han, Stapleton, förr eller senare skulle få det tillfälle till handling, som han eftersträvade. Men då den avgörande dagen till sist kom, reste sig plöts­ligt hans hustru emot honom. Hon hade hört något litet om fångens död, och hon visste, att hunden var instängd i uthuset den afton, då sir Henry väntades på middag. Hon anklagade sin man för det brott han planlagt, och en förtvivlad scen följde, under vilken han för första gången lät henne veta, att hon hade en rival om hans kärlek. Hennes trohet förvandlades ögonblickligen i bittert hat, och han insåg, att hon skulle förråda honom. Han band henne följaktligen på det att hon inte skulle komma i tillfälle att varna sir Henry, och han hoppades nog, att när hela lant­befolkningen komme att skriva sir Henrys död på räk­ningen av den förbannelse, som vilade över familjen, så skulle han kunna förmå sin hustru till att tiga med vad hon visste. I detta tror jag allt att han tog fel, och även om vi icke varit där, hade säkert hans dom varit beseglad. En kvinna med spanskt blod i ådrorna förlåter inte lätt en sådan skymf. Och nu, min käre Watson, kan jag inte utan att slå upp mina anteck­ningar förse dig med någon mera detaljerad skildring av denna underliga historia. Jag tror inte, att något av vikt blivit lämnat oförklarat.

— Men inte kunde han väl tänka, att han skulle skrämma ihjäl sir Henry med den spöklika hunden, fastän detta lyckats med den gamle onkeln?

— Hunden var uppretad och uthungrad. Även om