allvarligt och var beredd på att han komme att sluta sitt liv på sätt som skedde.
Holmes räckte ut handen efter manuskriptet, öppnade det och lade det på knäet.
— Se hit, Watson! Giv akt på hur långt och kort s här begagnas ömsevis. Bland andra tecken är detta ett, som satte mig i stånd att bestämma skriftens ålder.
Jag böjde mig över hans axel och betraktade det gulnade papperet och den bleknade skriften. Överst lästes: »Baskerville Hall» och underst med stora spritiga siffror »1742».
— Det tycks vara en redogörelse för något som hänt.
— Ja, här redogöres för en sägen, som rör familjen Baskerville.
— Men nog måtte det väl vara någonting mera praktiskt och aktuellt, som ni vill rådgöra med mig om?
— Ja, om något rör det den innevarande stunden. Frågan är så pass överhängande, att den måste avgöras inom tjugufyra timmar. Manuskriptet är emellertid helt kort och står i nära sammanhang med saken. Med er tillåtelse skall jag läsa upp det.
Holmes lutade sig tillbaka i stolen, satte fingerspetsarna mot varandra och tillslöt med resignerad min ögonen. Doktor Mortimer vände manuskriptet åt dagern och läste med hög, skarp röst följande besynnerliga, gammaldags berättelse:
»Mycket har varit att säga om familjen Baskervilles hund, och om det tillfälle då han först visade sig, men som jag i rakt nedstigande linje härstammar från Hugo Baskerville och hört historien av min far, vilken i sin ordning hört den av sin, så har jag antecknat den med full övertygelse, att det så förhåller sig, som jag nu går att förtälja. Jag skulle dock gärna vilja förmå eder, mina söner, att tro, att samma Rättvisa, som straffar synden, är också mäktig att förlåta den, och att intet domslut väger så tungt, att det icke genom bön och ånger kan upphävas. Lären alltså av denna berättelse icke att frukta det förflutnas följder utan snarare att avvärja dem från framtiden, på det att