Sida:Baskervilles hund 1912.djvu/19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
15
BASKERVILLES PLÅGOANDE

trappan och in i matsalen, sprang upp på det stora bordet med en sådan fart att tallrikar och flaskor yrde om honom och skrek så att hela sällskapet hörde det, att han gärna redan i denna natt gåve sig med både kropp och själ den Onde i våld, om han blott lyckades upphinna slynan. Under det att dryckeskämparna stodo där häpnande över hans vilda raseri, var det en, tro­ligen mera ondskefull eller mera drucken än de övriga, som höjde sin röst och sade, att det vore bäst att hetsa hundarna efter henne. Då Hugo hörde detta, sprang han ut ur huset, ropade åt stallknektarna, att sadla hans sto och släppa lös kopplen, och sedan detta var gjort, lät han hundarna nosa på en halsduk, som flickan tappat, visade dem in på den riktning hon tagit, och så bar det under livligt skall av över heden i det klara månljuset.

En stund stodo de muntra kamraterna och gapade utan att rätt begripa vad som skett i en sådan hast. Men så småningom dagades det i deras förmörkade sinnen, och de började inse beskaffenheten av den hand­ling, som troligen komme att utspelas på heden. Nu uppstod en allmän villervalla, några ropade att de ville ha sina pistoler, andra sina hästar, åter andra begärde en flaska vin. Efter hand återvände dock en smula förnuft till deras förvirrade hjärnor, och allesammans, tretton till antalet, stego till häst och jagade ut över heden.

De hade väl tillryggalagt en eller annan mil, då de redo förbi en av de herdar, som om natten vaktade boskapen. De ropade honom an och frågade, om han sett jakten. Karlen, så förmäler historien, var så utom sig av förfäran, att han knappt kunde tala, men till sist sade han, att han verkligen sett den olyckliga flic­kan, eftersatt av hundarna. ’Men jag har sett mer än det’, sade han, ’ty Hugo Baskerville red mig förbi på sitt svarta sto, och efter honom sprang helt tyst en sådan helveteshund, att jag ber Gud bevara mig ifrån att någonsin bli följd av dess like’. De druckna herre­männen foro ut i förbannelser över herden och redo vidare. Men snart isades de genom märg och ben, ty ljudet av galopperande hovslag hördes på avstånd, och så kom det svarta stoet fläckat av vit fradga, i vilt sträck