Sida:Baskervilles hund 1912.djvu/20

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
16
ANDRA KAPITLET

sättande förbi dem med släpande tyglar och tom sadel. Ehuru gripna av fruktan fortsatte de sin ritt; var och en av dem skulle dock, om han varit ensam, helst vänt om. I långsam skritt upphunno de äntligen hun­darna, vilka voro kända för sin oförskräckthet och sin utmärkta ras. Nu hade de emellertid gnällande trängt sig tillsammans strax ovanför en djup sänka på heden. Ett par av djuren smögo sig sakta bort och några stodo med slokade svansar och stirrade ned i den trånga dalen framför dem.

De ridande hade gjort halt, som man lätt kan före­ställa sig, något nyktrare än då de anträdde sin färd. De flesta ville på inga villkor rida längre, men tre, an­tingen de voro de modigaste eller de mest druckna begåvo sig på sina hästar ned i sänkan. Denna vid­gade sig framför dem och de fingo syn på tre väldiga stenar, vilka stå där än i dag som minnesmärken efter vissa längesedan förgätna folk. Månens ljus föll klart över sänkans botten, och i dess medelpunkt låg den arma flickan, som dignat till marken och dött av fasa och maktlöshet. Men det var icke åsynen av hennes eller av den icke långt ifrån henne utsträckte Baskervilles kropp, som kom håret att resa sig på de gudsförgätna sällarnas huvud. Vad som åstad­kom detta var någonting ändå hemskare, det var ett skräckingivande föremål, som stod över Hugo och slet i hans hals, ett stort, svart djur, till skapnad likt en hund men mycket större än någon hund som blivit sedd av människoöga. Under det att de betraktade hunden, slet han ut strupen ur halsen på Hugo Baskerville, och då han sedan med flammande ögon och bloddrypande käkar vände sig emot dem, skreko de alla tre av förskräckelse och redo, alltjämt utstötande höga skrik för brinnande livet tillbaka över heden. En av dem, så berättas det, dog samma natt till följd av vad han sett och de tvenne andra voro för sin återstående livstid brutna män.

Så lyder berättelsen, mina söner, om huru den hund, som sedan blivit vår familjs plågoande, första gången visade sig för en dess medlem. Skälet varför jag upptecknat denna berättelse är det, att vad man har fullt reda på alltid inger mindre förskräckelse än