det blott antydda, som man gissar sig till. Det kan icke heller nekas, att många medlemmar av vår familj råkat ut för en olycklig död — plötslig, blodig eller hemlighetsfull. Vi kunna dock med tillförsikt innesluta oss i Försynens beskydd, ty Försynen straffar icke alltid den oskyldige intill tredje och fjärde led, ehuru denna hotelse står att läsa i skriften. Åt denna Försynens vård anförtror jag eder, mina söner, men jag råder eder tillika att av försiktighet avstå från att färdas över heden under dessa mörka timmar, då ondskans makt når höjdpunkten.
(Detta dokument överlämnas av Hugo Baskerville d. y. till hans söner Rodger och John, med villkor att de icke säga någonting härom till sin syster Elisabeth.)»
Då doktor Mortimer slutat läsningen av denna besynnerliga historia, sköt han upp glasögonen i pannen och såg skarpt på herr Sherlock Holmes. Denne gäspade och kastade den nästan utrökta cigarren i elden.
— Nå? sade Holmes.
— Var det inte ganska intressant?
—Jo, för den som samlar spökhistorier.
Doktor Mortimer tog upp en hopviken tidning ur fickan.
Nu, herr Holmes, har jag någonting av senare datum att bjuda på. Det här är Devon County Cronicle för den 14:de mars i år. Det är en kort redogörelse för sir Charles Baskervilles död, som hade inträffat några dagar förut.
Min vän lutade sig framåt och beredde sig att uppmärksamt höra på. Vår gäst satte glasögonen till rätta och började läsa:
»Sir Charles Baskervilles plötsliga död har fördystrat hela grevskapet. Hans namn nämndes allmänt, när det var fråga om en frisinnad kandidat för mellersta Devonshire vid det stundande valet. Ehuru sir Charles endast under en jämförelsevis kort tid bott på Baskerville Hall, ha dock hans personliga älskvärdhet och stora frikostighet tillvunnit honom aktning och tillgivenhet av alla dem, som kommit i beröring med honom. I denna parvenyernas tid är det en verklig tillfredsställelse att träffa på en ättling av en gammal, av olyckor och förluster prövad grevskapsfamilj, som lyckats skapa
