— Å andra sidan, inföll Baskerville, är det alldeles onekligt, att då det inte finnes någon av familjen på stället, ha de där människorna ett mycket präktigt hem och ingenting att göra.
— Det är sant.
— Var Barrymore på något sätt ihågkommen i sir Charles’ testamente? frågade Holmes.
— Han och hans hustru fingo femhundra pund vardera.
— Jaså. Och visste de, att de skulle få den summan?
— Ja. Sir Charles tyckte det var roligt att tala om sina dispositioner.
— Det där var intressant att få höra.
— Jag hoppas, sade doktor Mortimer, att ni inte med misstänksamhet betraktar alla som fått något legat av sir Charles, ty även jag blev ihågkommen med tusen pund.
— Verkligen. Och flera än ni, vill det synas?
— Många obetydliga summor voro testamenterade åt enskilda personer och ett stort antal åt offentliga välgörenhetsinrättningar. Hela återstoden gick till sir Henry.
— Och hur mycket var det?
— Sjuhundrafyrtiotusen pund.
Holmes höjde förvånad på ögonbrynen.
— Inte hade jag någon aning om, att det gällde en så ofantlig summa.
— Sir Charles hade ryckte om sig att vara mycket rik, men vi viste inte hur rik han var, förrän vi genomgingo säkerhetshandlingarna. Totalsumman av hans förmögenhet belöpte sig på inemot en million pund.
— Jo jag tackar, jag. Det är en vinst, som väl kan vara värd ett förtvivlat spel. Men ännu en fråga, doktor Mortimer. Antag att något hände vår unge vän här — jag ber om ursäkt för den obehagliga hypotesen! — vem skulle då ärva godset?
— Enär Rodger Baskerville sir Charles yngre bror, dog ogift, skulle godset övergå till familjen Desmond, som är på långt håll släkt med Baskervillerna. James Desmond är en äldre prästman i Westmorland.
